Monika, 9 år, är först i sin familj med att lära sig läsa och skriva och skolan hon går i sedan två veckor är fortfarande i ett tält.
Det är en flodvåg av skolbarn som rör sig fram genom det afghanska utbildningssystemet idag. En massiv kampanj för att få landet tillbaka till skolan efter talibanregimen kulminerade 2003 – de barnen går nu i sjätte och sjunde klass.
- Monika i mammans marknadsstånd med armband i Mazar-i-Sharif.
Monika tillhör en minoritet som kallas armbandsförsäljare – för det är precis det de gör. Hennes mamma säljer armband på gatan i Mazar-i-Sharif och fram till för två veckor sedan satt hon bland avgaser och damm och hjälpte sin mamma försörja familjen.
- Det var skoj att hjälpa mamma och ta hand om min lillebror, men här får jag lära mig saker som vi alla kan ha nytta av i framtiden, säger Monika.
Monika är egentligen lite för gammal för att gå i första klass, så hon och hennes 30 klasskamrater kommer att gå en specialanpassad utbildning, målet är att de efter två år ska ha läst in fyra årskurser så att de sedan kan fortsätt i den vanliga skolan. Om det finns någon att gå till vill säga.
På slätten utanför Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan finns det ingen annan skola och det är långt, väldigt långt till närmaste skola.
Monika plitar långsamt och omsorgsfullt tecken efter tecken på tavlan, hela klassen tittar.
- Jag gillade inte att prata inför en massa folk säger Monika, men nu tycker jag om det.
Brist på skolor, lärare och pengar
Kampanjen för skola efter talibanerna har gett sex gånger fler barn i skolan. Det innebär en enorm påfrestning på ett utbildningssystem som redan brottas med en mängd grundläggande problem, som brist på infrastruktur, pengar, lärarbrist och en pågående väpnad konflikt.
Det är också en skriande brist på utbildade lärare, över 40 000 saknas redan idag enligt utbildningsdepartementet. Många skolor är i bedrövligt skick och hälften av dem har inte ens en byggnad. Mycket av undervisningen i Afghanistan sker idag under bar himmel eller i tält.
Bara 17 procent av afghaner för 25 års ålder har någon formell utbildning.
Många av de skolor som har byggts saknar latriner och vatten och innerstadsskolorna är sprängfyllda med elever. Avstånd till befintliga skolor är också ett problem, i avlägsna byar är det oerhört långt till närmsta skola.
Nära sju miljoner av Afghanistans över 11 miljoner barn i skolålder går i skolan idag. Det är sex miljoner fler än då Talibanregimen föll i slutet av 2001. Då gick knappt en miljon, nästan uteslutande pojkar, i skolan. Resultatet av det och av årtionden av krig är att bara 17 procent av afghaner över 25 års ålder har någon form av formell utbildning.
Idag går allt fler flickor i skolan, men bristen på lärare och problemet med att få fram nya lärare snabbt är ett stort problem. Problemet är i huvudsak ett landsbygdsproblem – i huvudstaden Kabul går fler flickor än pojkar i skolan idag. På landsbygden ser det helt annorlunda ut.
- I genomsnitt är 37 procent av eleverna flickor idag, men de regionala skillnaderna är stora, säger Mohammad Hussain, som jobbar med utbildningsfrågor på Rädda Barnens kontor i Kabul. Olika delar av Afghanistan har olika kultur.
Säkerhet främjar flickors skolgång
Generellt sett behöver skolor vara säkrare och närmare hemmet för att en familj ska vilja skicka sina döttrar till skolan. Skyddsmur mot omgivningen, ordentlig latrin, kort och säker väg till skolan är viktiga faktorer, men den kanske viktigaste faktorn är tillgång på kvinnliga lärare.
Långa avstånd till skolan är en bidragande orsak till att framför allt flickor inte släpps iväg till skolan av sina föräldrar. Rädda Barnen arbetar med att etablera nya skolor där det inte finns några idag och koppla dem till det formella skolsystemet. En byskola kan först vara hemma hos någon, eller i ett tält som den som Monika går i, men målet är alltid att byn till slut kommer överens om att bygga en skola tillsammans – ibland med hjälp av pengar från Rädda Barnen och ibland med egna medel och arbetskraft.
- Titta på mina händer, säger Mohammad Rahman, jag vill inte att mina barn ska behöva jobba hårt och slitsamt som jag har tvingats göra. Att de ska få lära sig läsa och skriva är underbart. Jag skickar dem till skolan allihop. Mohammads yngsta son och dotter går i byskolan bara 50 meter från sitt hus utanför Kabul. Skolan är ett rum hemma hos en granne än så länge.
- 11-åriga Sahema går i en mixad klass i Dehsabz-distriktet utanför Kabul.
- Det är tryggt. Läraren är en kvinna som vi känner till i byn och skolan bestämde vi i byrådet skulle vara hemma hos min granne.
Mohammad står bredvid den halvfärdiga moskén i en by i Dehsabz inte så långt från huvudstaden Kabul. Byn är ny och ligger på en öde bergssida där vinden får fart över slätten nedanför innan den kastar sig över de inte helt färdiga husen. De som bor här är återvändande från Pakistan, där de levt som flyktingar, många i decennier. Marken de byggt sitt nya hem på är omstridd, det är inte helt laglig att bygga här.
- Vad ska vi göra? Vi måste leva någonstans. Och nu finns det hopp om det här stället, mina barn går i skolan och vi har snart tak över huvudet. De ska inte behöva leva som vi gjort.
I den här byskolan är klasserna blandade, flickor och pojkar sitter på olika sidor i rummet som några timmar varje dag förvandlas från vardagsrum till klassrum.
- Den stora skolan ligger på andra sidan vägen, säger Sahema, 11 år, och det är farligt att gå dit. Man måste gå över vägen och runt en militärbas – det är över en mil att gå. Förra månaden blev en pojke överkörd. Den skolan är bara för pojkar också.
Finns inget att läsa
Rädda Barnen arbetar också med att förbättra skolor som redan finns genom att betala för brunnar och latriner, skolböcker och andra läromedel. En stor del ägnas åt att förbättra innehållet i skolan – lärare vidareutbildas och våldsfria skolor etableras.
Förutom att stoppa våld i skolan är utbildningskvalitet något som Rädda Barnen arbetar mycket med.
- Hälften av barnen som går i tredje klass kan varken läsa eller skriva, säger Mohammad Hussain på Rädda Barnen i Kabul. Visst är det bra att sju miljoner går i skolan, men vad är det för slags skola de går i?
Ett problem med att lära sig läsa i Afghanistan är att det inte finns så mycket att läsa utanför skolan eller ens på skolan. Ofta är läroboken det enda, förutom Koranen, som finns skrivet. Koranen är dessutom på klassisk arabiska – ett språk som få förstår i Afghanistan.
- Att kunna läsa har, om man ska hårdra det, ingen funktion. Det finns inget att läsa i en by – inga böcker, inga skyltar, inga brev – så vad ska man ha sin nyvunna kunskap till och hur ska man kunna öva sig för att vidmakthålla den?
- Barnen lär sig läroboken utantill och klarar därmed av en examen utan att kunna vare sig läsa eller skriva.
Att få ut böcker till skolor är ett projekt som bland annat Rädda Barnen arbetar med. Ett litet skolbibliotek med främst skönlitteratur etableras först. Intresset är enormt och de flesta böckerna är utlånade.
Hushållsarbete hinder
Att en skola saknar latrin, vatten och en skyddande mur är enligt undersökningar som Rädda Barnen genomfört starkt bidragande orsaker till att familjer inte vill att deras döttrar ska gå i skolan.
Det finns ju inget jobb du får bara för att du kan läsa, skriva och räkna i en by.
- Vi måste helt enkelt göra skolorna flickvänliga, säger Mohammad Zia, projektkoordinator för Rädda Barnens vatten- och sanitetsprogram i Kabul.
Praktiska saker som en mur är betydligt oftare det skäl som stoppar flickor från att komma till skolan än kulturella eller religiösa anledningar. När Rädda Barnen frågade pojkar, flickor och föräldrar om anledningar till att barn inte gick i skolan kom de praktiska anledningarna högt upp på listan bland vanliga svar.
Ekonomiska skäl, att barnet helt enkelt behövdes i familjens försörjning var den vanligaste orsaken. Familjen ansåg helt enkelt att flickorna behövdes hemma för att utföra hushållssysslor mer än de behövde gå i skolan. Den främsta orsaken gällande attityd var att föräldrar – ofta illitterata själva – inte såg någon anledning till att skicka barnen till skolan.
- På ett sätt förstår jag dem, säger Muhammad Hussain, för det har hittills funnits lite praktisk nytta med utbildning. Det leder tyvärr inte till något bättre liv – det finns ju inget jobb som du får bara för att du kan läsa, skriva och räkna i en by.
Detta håller på att ändras på många håll i Afghanistan. Skolväsendet satsar allt mer på yrkesutbildning inom ramen för den ordinarie skolgången. Flickor lär sig sy, brodera och andra traditionella sysslor som potentiellt kan vara inkomstbringande.