Rädda Barnens program för att få barn i Afghanistan till skolan har varit framgångsrikt. Nu sätts fokus på innehåll och lärande.
− Vi ska jobba för utbildning med kvalitet, med lärarutbildningar och samspel mellan lärare och elever, säger Inga-Maj Carlsson, utbildningsrådgivare på Rädda Barnen och nyss hemkommen från att ha hållit i en workshop i utbildning i Kabul.
Det är ju inte så att de tvunget vill slå barnen, utan de har haft en sådan skolgång själva och när de hamnar i pressade lägen går de tillbaka till det sättet.
Workshopen hölls för Rädda Barnens personal och representanter för olika samarbetspartners. I stort sett alla som jobbar för Rädda Barnen i Afghanistan är afghaner, vilket är en stor fördel i arbetet med civilbefolkningen. Huvuduppgiften är att jobba för utbildning och många av de nya skolor som dras igång återfinns i byar med återvändande flyktingar från Pakistan. I en karg och oländig terräng försöker människorna få upp hus och ordna vattenförsörjning och mat, samtidigt som de tänker framåt.
− Det är oerhört viktigt för dem att deras barn ska få utbildning. Och många organisationer drar sig för att komma när det inte finns någonting ordnat. Det vi har varit bra på är att åka ut och prata med dem och sedan hjälpa dem att få kontakt med det lokala utbildningsministeriet, kontakta Unicef som kanske har bidragit med tält till skolor och så vidare, berättar Inga-Maj Carlsson.
Lärarna saknar utbildning
Efter de inledande kontakterna följer möten med byrådet för att närmare diskutera skolans uppbyggnad och sedan är det dags för barnen att ta plats. Och fler och fler blir de. 2001 gick ca en miljon afghanska barn i skola, nu är siffran uppe i sex miljoner. Att få dit eleverna är en viktig start, men steget därefter har visat sig vara svårare. En stor del av lärarna saknar själva utbildning och då blir begrepp som ”lärande”, ”barns deltagande” och ”pedagogik” väldigt abstrakt. Ett problem som diskuterades flitigt på workshopen.
− All vår personal och partnerorganisationer hade identifierat just den delen som handlar om att lära/lära ut som en svaghet. Vi har ju hela tiden förespråkat att det ska vara kvalitet, men vi har inte utvecklat något ”så här vill vi då att det ska vara”. Det är ju inte så att läraren bara ska försöka ha ordning på en stor klass, utan att de ska ha planerade lektioner, veta hur man organiserar och kunna använda miljön runtomkring även om de inte har så mycket skolmaterial, säger Inga-Maj Carlsson.
Spelade roller
Hur man jobbar med förändring och mål, case studies, att använda feed-back och förutsättningarna för olika pedagogiska modeller var några av de tekniker som togs upp.
− När vi diskuterade lärarens förhållningssätt hade vi till exempel teater. En person fick spela rollen som auktoritär lärare och andra spelade elever – någon med dyslexi, någon som hade en förnäm familj och som fick sitta längst fram och fick uppmärksamhet hela tiden och så vidare, och sedan bytte man roller.
− För diskussionen om barnvänliga skolor fick de rita sitt drömklassrum, istället för att vi bara visade bilder på hur det kan se ut. Sedan satte vi upp teckningarna och så fick de beskriva för varandra hur de hade tänkt och varför, berättar Inga-Maj Carlsson.
Auktoritär skola
Att vara konkret är överhuvudtaget en förutsättning när man pratar kvalitet. För Rädda Barnens utbildningsprogram innebär det både grundläggande saker som att barnen ska lära sig läsa och skriva och våga tänka och reflektera själva, liksom att ha lärare som vet hur man lär ut och skolor som är ickediskriminerande och inte tillåter våld mot eleverna. Både flickors deltagande och aga är fortfarande stora problemområden i den afghanska skolan. Den traditionella skolan har varit mycket auktoritär och även om viljan finns är det inte alltid lätt att bryta mönster.
− Det jag försöker hjälpa med är att man inte bara kan säga ”du ska inte slå”, det gäller ju att de förstår varför också. Att man inte lär sig något om man är skräckslagen. Det är ju inte så att de tvunget vill slå barnen, utan de har haft en sådan skolgång själva och när de hamnar i pressade lägen går de tillbaka till det sättet, säger Inga-Maj Carlsson.
Attentat mot flickskolor
- Lärare och elever på en flickskola i Khogyani i Nangahar-provinsen i östra Afghanistan. Andelen flickor som slutar skolan efter sjätte klass har minskat drastiskt i de skolor Rädda Barnen arbetar med. Foto: Mats Lignell.
Flickor är extra utsatta, både för att de tidigare inte haft möjlighet till utbildning och för att det allmänna säkerhetsläget och kulturella traditioner gör det svårare för dem än för pojkar att lämna hemmet. Flickskolor utsätts regelbundet för brandattentat och bara någon vecka innan workshopen utfördes en självmordsbombning mot kvinnoministeriet. Eftersom det saknats möjlighet för kvinnor att gå i skolan är det också svårt att hitta kvinnliga lärare och för att manliga lärare ska kunna undervisa flickor får de inte vara för unga, eftersom samhällets värderingar då slår tillbaka på föräldrarna som anses utsätta sina döttrar för för stor risk. Svårigheterna är alltså många, men samtidigt är viljan till förändring stor.
− Många av de äldre män vi möter i byråden hos dem som återvänt från Pakistan är väldigt positiva till flickors utbildning. De flydde ju mycket på grund av att deras flickor var hotade till döden och förvägrade skolgång under talibanerna, säger Inga-Maj Carlsson.
Publicerad: april 2009