- Människor kom in med våldtagna 4-5-åringar och i stort sett lade på mitt skrivbord, ”du måste hjälpa oss med det här, nu!”. Då kan man ju inte bara säga ”ursäkta, men den här rapporten ska vara klar innan klockan 11”, säger Henrik Häggström.
I tre månader ledde han 90 organisationers och myndigheters jobb för barns skydd mot våld och övergrepp i Haiti. En berg- och dalbana mellan administration och planering, och enskilda barns akuta behov.
Blogg från Haiti
"Klockan är åtta på kvällen då han släcker sin cigarett i askfatet och fixerar mig med blicken: - This is like making a movie man, säger han plötsligt."
Henrik Häggström bloggade under sin tid i Haiti. Läs hans inlägg här.
- Henrik Häggström, Sub Cluster Coordinator Child Protection i Haiti.
När Henrik Häggström kom till Haiti hade det gått en knapp månad sedan jordbävningen som på 30 sekunder tog 220 000 människors liv. Uppdraget, med den något krångliga titeln sub cluster coordinator child protection, innebar att han var ansvarig för och samordnade FN:s insatser för barns trygghet och skydd, vilket omfattade både humanitära organisationer och den haitiska regeringen. Formellt var han anställd av Unicef, utlånad från Rädda Barnens beredskapsstyrka. Många kockar att samsas om en mycket viktig soppa.
- Det är svårt i alla lägen att driva en gemensam planering, men det blir särskilt svårt när allting är kaotiskt omkring dig. Vi bodde i tält, vi jobbade i tält och efter ett par månader började det regna, så när vi kom på morgonen var tälten vattenfyllda. Det var svårt med datauppkopplingar och hela det institutionella minnet försvann ju i jordbävningen. Det fanns inte en databas, inte en pärm med information kvar. Samtidigt var det mycket som skulle ske snabbt, det handlade ofta om att jobba mot timmar eller dagar för att folk faktiskt skulle överleva.
Sex huvudfrågor
- En flicka utanför sitt tält i Camp de Fraternite, mars 2010, Tchawa, Haiti. Foto: Lee Colano /Getty Images för Rädda Barnen.
För att lättare få överblick och fokus delades insatserna upp i grupper kring sex huvudfrågor: trafficking, separerade barn och familjeåterförening, barnvänliga platser, psykosocialt stöd, sexuellt våld och gängproblematik. Men lika ofta behövdes det att de gick utanför gränserna för vad som egentligen skulle skötas av deras grupper.
- Det kan ju vara så enkelt som att man åker ut någonstans på morgonen och ser att här fattas det 50 tält, eller 50 kit av någonting annat, då åker man tillbaka och skriver ut ordrar så att det kan ordnas. Om det är 500-600 människor som bor i ett område där det finns absolut ingenting, och uppdraget är att skydda dem mot våld och övergrepp, spelar ju till exempel tält en väldigt vikigt roll, både att leva i och för att kunna stänga om sig – eller kunna använda till skol- eller dagisverksamhet. Det är inte bara lagstiftningsfrågor utan blir operativt väldigt fort.
Normaliserad brutalitet
Rädda Barnens katastrofinsatser i Haiti
Rädda Barnen fanns tidigt på plats efter den svåra jordbävningen i Haiti den 12 januari 2010. Läs mer om våra akuta och långsiktiga katastrofinsatser här.
Rädda Barnens verksamhet inom barns skydd mot våld och övergrepp ligger huvudsakligen inom områdena barnvänliga platser, familjeåterförening och att stödja barnen i den psykiska återhämtningen efter det trauma de upplevt, liksom om de utsatts för våld. Vardagen för ett barn i katastrofens spår innebär ett ingemansland där det brutala normaliseras.
- 1,5 miljoner människor i Port-au-Prince blev hemlösa och bor på gatan. Samtidigt föll fängelserna ihop och 5 000 kriminella slapp fria. I början var det mycket plundring, våld, sexuella övergrepp, rekrytering till gängbildningar, som drabbade barnen särskilt hårt. Vodoo-kulturen är också väldigt stark i Haiti, man tror på zombies och varulvar, och barn som har hjärnskador av olika slag pekas ofta ut som zombies. Då lämnar man dem åt sitt öde, de får inte ens mat.
- Vid ett tillfälle när jag var ute och gick i staden hamnade jag vid en folksamling kring en pojke som dödat en råtta som var abnormt stor, som en katt. Han förklarar att han fått tag på den i ruinerna av sin nu döda fasters hus. Plötsligt får han ett slag i ansiktet av en äldre man. Mannen är fasterns man och ursinnig för att pojken fångat råttan. Alla har en släkting eller familjemedlem som dött, och varför är råttorna så otroligt stora? Jo för att det ligger över 200 000 människor begravda under ruinerna. Det är bara ett exempel på hur märklig den här situationen är, hur man lever i en tillvaro där vanliga mekanismer slagits ut.
Du var ju ute en del och träffade barn, vad berättade de själva?
- Behovet av stöd och hjälp är enormt, det var tydligt. De pratade om att de ville ha en skola, någonstans att leka, mat, mamma och pappa tillbaka, vatten. Samtidigt som de kan hitta någonting att göra en boll av och då kör man en fotbollsmatch i zick-zack mellan bilarna. Det var mycket förhoppningar inför framtiden, att den skulle bli bättre och att de skulle få komma tillbaka till någonting som fungerade.
Har du några konkreta exempel på hur ni jobbade med skyddsfrågorna?
- Erickson Depart med sin lillasyster Beoynce. Han fördes bort den 13 april, men återförenades sen med sin familj tack vare Rädda Barnen. Foto: Lee Colano /Getty Images för Rädda Barnen.
- Ja, om man tar separerade barn till exempel: Det var ju många som förlorade sina föräldrar eller kom bort ifrån dem i kaoset, så vi startade en databas och registrerade de barnen. Drygt 1 500 stycken hann vi med under den tid jag var där. Sedan får de bo tillfälligt på någon institution eller hos en värdfamilj medan vi letar efter familjen. Och hittar vi den utvärderar vi familjesituationen. Ibland har ju barnen rymt hemifrån - en familj behöver ju inte vara bra bara för att den finns. Men funkar det så för vi ihop dem igen. Vi jobbade också mycket med att hitta fosterfamiljer eller olika typer av alternativa boenden.
- När det gäller trafficking skapade vi en korridor på 20 km längs gränsen och jobbade jättemycket med polis, tull och enskilda organisationer för att stärka deras förebyggande arbete. Vi hade informationskampanjer i radio och sms-utskick med budskap som ”ser du något som är misstänkt hör av dig till…”. Vi stoppade runt 30 barn om dagen som var på väg att föras ut olagligt ur landet.
Med så stora behov, kan man verkligen hjälpa dem som behöver det eller når man bara en liten del?
- En av Rädda Barnens barnvänliga platser i Haiti. Foto: Robert King / Polaris.
- Jo men jag tycker att vi når ut. Under mina tre månader lyckades vi förbättra situationen för ungefär en miljon barn och det är ju ganska mycket. Sedan kan det alltid göras mycket mer och bättre. Men humanitära organisationer har en jätteviktig roll att spela, i synnerhet i ett land som Haiti som inte hade några strukturer att falla tillbaka på.
Hur ser du på framtiden för Haiti?
- Det kan låta väldigt cyniskt, men ibland kan det vara så att samhällen som varit dåliga från grunden, och som utsätts för en sådan här katastrof där allt raseras, faktiskt blir bättre efteråt. Att man inte bygger tillbaka utan bygger nytt. Ta Ache i Indonesien efter tsunamin. Där hade det varit krig i 30 år, men nu är det över och man har börjat bygga demokrati. Jag tror att det skulle kunna gå den vägen på Haiti också. Jag hoppas det.
Publicerad: juli 2010