Att sörja är en naturlig process även om ingenting känns naturligt eller som vanligt just då. Det är viktigt att våga släppa fram minnena och så småningom orka gå vidare i livet och kunna fästa sig vid andra människor också. Alla människor sörjer olika. Men man kan ändå känna igen sig i andra som sörjer. Många känner sig trötta och upplever också att de har sämre tålamod och blir lättare arga eller ledsna oftare än förut. Det kan vara svårt att somna och i mörkret och ensamheten kommer de svåra tankarna. Mardrömmar är vanliga.
En del av sorgen bär man med sig resten av livet. Men med tiden tar den allt mindre plats och de bra stunderna tar småningom allt större plats. Många upplever att det första året är jobbigast. Det är som att uppleva allt för första gången utan personen som försvunnit. Men till slut går det att hitta ett eget sätt att hantera förlusten och saknaden.
En del känner sig ensamma i sin sorg. Det känns oftast tyngre att bära tankarna ensam inom sig. Därför kan det vara bra att prata om den, gärna med någon som upplevt liknande. Att skriva ner sina tankar är ett annat sätt. Att sörja hela tiden blir tungt, därför är det bra att ta en paus från sörjandet ibland och försöka göra något roligt.
Att sörja kan ta lång tid. Det beror på vem man är, vad man har varit med om tidigare och vilket stöd man får av sin omgivning. Minnen kan ibland göra så ont att de helt enkelt inte går att tänka på. Samtidigt kan man vara rädd för att inte minnas allt: ansiktet, rösten, lukten, den speciella relationen. Ett bra sätt att komma ihåg är att skriva ner alla minnen i en bok. Att spara fotografier, videofilmer och andra minnessaker i en speciell låda är också ett sätt att minnas. Lådan kan stå undangömd fram tills att man känner sig redo att titta i den. Men det kan ta lång tid innan man orkar.