Safin är ett av tusentals ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Han var 16 när han kom hit, nu är han 18. På hans säng ligger den svarta katten Sissel och spinner. Han bor hos en fosterfamilj i Borås.
- När solen lyser in genom fönstret sätter jag mig hos katten och njuter. Jag tänker att allt kunde vara så bra. Jag har fått en snäll familj och ett eget rum. Tänk om jag kunde få fortsätta mitt liv så här. Men för mig är alla vägar stängda.

Föräldrarna dödades
Safin är kurd och uppvuxen i norra Irak. En dag blev han plötsligt tvungen att lämna allt. Hans mamma och pappa dödades när han var på fotbollsträning. Lillasystern var försvunnen. En släkting satte Safin på ett lastbilsflak och sa att han måste åka. Det enda han fick med sig var kläderna på kroppen.
- Jag visste ingenting, vad som hade hänt eller vart jag skulle. Det var inte jag som ville fly, det var min släkting som tvingade mig. Jag bara grät.
Safin blir tyst. Det gör ont att tala om det som hände för mer än två år sedan.
- Jag vill inte tänka tillbaka, jag försöker glömma allt som hänt, jag vill ha ett nytt liv.
Ändå vill Safin vara med i Rädda Barnens kampanj.
- Jag hoppas att Rädda Barnen kan göra det bättre för ensamkommande flyktingbarn. Och jag har ändå inget att förlora.

Väntar på att avvisas
Bredvid honom ligger en tjock mapp med papper från Migrationsverket.
- Jag har berättat allt jag vet, men Migrationsverket tror inte på mig. De sa att jag måste skaffa ett bevis på att mamma är död. Det var jobbigt och tog lång tid att ordna. När jag äntligen fick papperet, ville de inte titta på det utan sa att det var för sent.
Helst vill Safin fortsätta studera, men det är svårt att planera när man lever i ovisshet. Han har fått slutgiltigt besked från Migrationsöverdomstolen – det finns inget skäl att ompröva hans ärende. Safin ska avvisas.
- Det har gått över ett år sedan jag fick avslaget. Nu väntar jag bara.
Varje dag håller han andan när posten levereras. Ännu har det inte anlänt, beskedet om när han ska sändas åter till Irak.
- Hur ska de kunna skicka tillbaka mig? Jag har ingenstans att ta vägen i Irak och ingen som kan ta hand om mig. 

Annorlunda i Uppsala
Om Safin hamnat i Uppsala hade det förmodligen sett annorlunda ut. Men Safin kom till Göteborg och det är där som hans ansökan prövats.
- I Göteborg har nästan ingen i min situation fått uppehållstillstånd. I Uppsala nästan alla. Hur kan det vara så olika i ett land? Om jag träffar statsministern vill jag bara säga en sak – låt mig få stanna. En dag vill jag tillbaka till Irak, men där finns ingen plats för mig just nu.

Bomber, bränder och flykt
Safin minns när kriget bröt ut 2003.
- Jag var tolv år och spelade fotboll och gick i skolan. Sedan föll det bomber hela tiden. Vi hörde dem varje dag, varje timme, varje minut. På kvällarna såg vi hur det brann. Jag var jätterädd.
Pappan flydde ut på landsbygden med familjen.
- Vi måste gömma oss och jag kunde inte längre gå i skolan.
Safin vet inte så mycket om vad som hände, men pappan fick problem med män som förföljde honom.
- Pappa berättade inget för mig. Jag var liten och jag tror att han ville skydda mig och min lillasyster. Därför kunde jag inte svara på allt som Migrationsverket frågade. Jag visste inte vilken politisk grupp min pappa hade varit med i och så.

Lång resa
På platsen dit familjen flytt var det ganska lugnt, ända till dagen då Safins liv ändrades.
- Min släkting sa att några män med vapen dykt upp och skjutit mina föräldrar. Om jag varit hemma, hade kanske också jag varit död.
Släktingen sålde pappans bil och lånade en stor summa pengar.
- Han sa bara åk, du måste härifrån. Först till Turkiet, sen fick vi se. Det var mot min vilja, men jag hade inget val.
Safin kom till ett hus där han trängdes med många okända personer i ett rum i 23 dygn.
- De som hade hand om oss var inte snälla. De lurade oss på mat och pengar. Vi fick inte gå ut. Det var skönt att åka därifrån, med båt till Italien och sedan vidare med taxi.
Inte heller nu visste Safin vart han skulle.
- Jag lovar, jag kände inte ens till att det fanns ett land som hette Sverige!

Gruppboende och fosterhem
Han släpptes av utanför Göteborg och gick till fots till centralstationen.
- Jag var helt borta. Satte mig på en bänk och hoppades att någon skulle gå förbi som kunde mitt språk. Till slut hörde jag en kille prata kurdiska. Han hjälpte mig till Migrationsverket.
Safin blev väl omhändertagen på ett gruppboende. Han fick en god man och ett juridiskt ombud. Efter några veckor placerades han i fosterhem, men trivdes inte.
- Jag var ensam och hungrig. I datorn har jag bilder från den tiden. På fotona ser jag så arg och ledsen ut, som om jag var flera år äldre. Jag tänkte ofta att jag inte ville leva längre.

Hjälp av lärare
Safin hade en lärare som han tyckte om.
- En dag öppnade jag mitt hjärta för min lärare. Hon hjälpte mig med allt.
Safins lärare ordnade så att han fick komma till den fosterfamilj där han bor nu.
- Här är jättebra. Mina fosterföräldrar har lärt mig att prata med dem när det känns jobbigt. Jag har också fått hjälp av en kurator och en psykolog. Men ibland går det inte att tala, särskilt när jag tänker på min lillasyster. Då lägger jag mig i sängen eller går ut i parken härintill.

Orolig för lillasyster
Safins lillasyster räddades av deras släkting. Hon har inte kunnat bo hos honom hela tiden, utan har flyttat runt hos kompisar till Safin.
- Idag har hon det ganska bra, men jag är orolig och längtar mycket efter henne.
Han snurrar ett radband mellan fingrarna.
- Jag är inte så religiös, men man vet aldrig varifrån man kan få hjälp.

Text: Cajsa Malmström


Safin trivs bra i sin nuvarande fosterfamilj, men här kommer han inte att få stanna. Hans ansökan om uppehållstillstånd fick avslag och nu väntar han på utvisningsbesked.