Ungdomarna som medverkar i UR:s dokumentärserie har ensamma fått tackla omänskliga situationer både före, under och efter flykten. Nu lever de i Sverige och är några av de barn som kommer hit utan föräldrar eller släktingar.

 - De unga människor som vi har följt är väldigt starka. Trots sin svåra bakgrund och långa flykt har de drömmar och hopp om framtiden. De ser sig inte som offer; de vill starta ett nytt, tryggt liv, säger Sofia Eriksson som står bakom serien tillsammans med Mikaela Matar.

Serien är uppdelad i fyra avsnitt, och man kommer att få lära känna de sju ungdomarna Reza, Mortaza, Aster, Hanna, Ali, Hadi och Amin. De berättar om såren efter flykten, tillvaron i Sverige och saknaden efter familjen. Men även tacksamheten till de personer som hjälper, drömmarna om en trygg framtid och hoppet om lycka.

 - Jag var helt trasig och hade blivit slagen och torterad i fängelset. Efter några dagar flydde jag landet via gränsen i Turkiet. Jag kände mig aldrig hemma i Iran, så jag föredrar att kalla Sverige för hemland. Alla ska kunna vara fria, säger Hadi som i dag har uppehållstillstånd.

 - Nu är det min önskan att vara kvar här, att fortsätta mina studier. Jag vill bli ingenjör och bo här och klara mig själv, säger Reza som förlorat sin familj i krigets Afghanistan.

I sista programmet får du även träffa Amin, 16 år, som inte fick stanna i Sverige på grund av Dublinförordningen. Nu bor han i ett tältläger på Malta utan någon möjlighet att söka asyl i Sverige. Han berättar om de dåliga levnadsförhållandena och sin längtan till Örebro där han bodde i drygt fyra månader.