Våren 2010 lämnade den s.k. Vanvårdsutredningen (SOU 2006:05) en rapport om vad som framkommit i intervjuer med över 400 människor, när de i sin barndom var omhändertagna för samhällsvård i fosterhem eller på institution. Där berättas om psykisk och fysisk misshandel, försummelse, sexuella övergrepp och allvarliga kränkningar. Mot bakgrund av detta startade regeringen Upprättelseutredningen, som fick i uppdrag att lämna förslag till hur en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för vanvård under perioden 1920–1980 skulle kunna utformas.

I februari 2011 överlämnades Upprättelseutredningens betänkande (SOU 2011:9) ”Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården” till barn- och äldreminister Maria Larsson. Utredarna föreslår en process bestående av tre delar: ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, en ekonomisk kompensation till dem utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.

Allmänt och historiskt sett har det skett stora förbättringar av samhällsvården men trots detta förekommer det oacceptabla övergrepp och allvarliga försummelser av placerade barn också idag. Upprättelseutredningen föreslår bl.a. att regeringen i samarbete med kommunerna initierar ett långsiktigt program för ökad säkerhet inom samhällsvården av barn och unga.

Barnskyddsutredningen har också tidigare föreslagit att socialnämndens ansvar för att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden ska lagfästas samt att det för varje placerat barn ska finnas en särskilt utsedd socialsekreterare med ansvar för uppföljningen och för att besöka barnet minst fyra gånger per år. För att förhindra en upprepning av vanvård av placerade barn behöver dessa förslag genomföras.