Att berätta om ett sexuellt övergrepp är svårt för både barn och vuxna. För många är det omöjligt. De flesta barn berättar inte för någon eftersom det är förknippat med skuld och skam. Men det kan också handla om en rädsla för att inte bli trodd eller för att det helt enkelt är svårt att sätta ord på det man varit med. Många berättar inte på grund av hänsyn till förövaren – framför allt om det är en familjemedlem eller nära släkting. De barn som ändå berättar gör det oftast för en förälder eller en kompis. Undersökningar visar att barn verkar ha lättare att berätta om förövaren finns utanför familjen.

Hos de barn som uppvisar symtom är det vanligt med oro, rädsla, mardrömmar, fobier, koncentrationssvårigheter, problem att minnas, somatiska krämpor och depressioner. Några utvecklar självmordsbeteenden och sexuella beteendestörningar. Men ett visst typ av beteende behöver inte betyda att barnet har utsatts för sexuella övergrepp - det kan finnas andra orsaker.  

Det är viktigt att barn och unga som varit utsatta för sexuella övergrepp får prata om det svåra de varit med om i en barnanpassad miljö – på ett barnahus. De behöver också vuxna som kan och orkar lyssna – oavsett vad de berättar. Genom att berätta om sina upplevelser och uttrycka sina känslor kan barnen så småningom må bättre och lära sig leva med minnena. De som far mest illa av övergreppen är de barn som aldrig kan eller vågar avslöja dem.

Rädda Barnen ser att det är viktigt att utveckla metoder för att prata med barn om så här svåra saker. Polis, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) måste samarbeta. Arbetet med barnahus är ett steg på vägen.